tisdag 5 augusti 2014

Mycket har hänt sen sist!

Sist jag uppdaterade var när Ture och jag hade varit ute i korningsbanan. Det gick verkligen toppen och jag var så glad över våra fina poäng, som nu visat sig vara fel.
Ture fick inte alls 514 poäng, han fick 504. Det spelar mig ingen roll, 504 är fortfarande bra poäng men det är så typiskt att det ska hända mig att domarna räknar fel. Jag har ju liksom gått runt och sagt att han fick 514 poäng, så när jag kollade SKK - hunddata så blev jag ju lite paff.

Vidare till något annat. Vi har varit på Boxerläger! Fyra dagar i skogen utanför Kosta med bara tokiga boxermänniskor. Många kände jag till innan, till och med träffat, men också många nya härliga människor. Hundträning, sol, boxer, skratt och vin kan väl sammanfatta lägret och jag ville knappt åka hem. Min fina vän Emelie var ju också där med sin Max och Åsa med Douglas, som blivit en ny vän för livet, var också med.

Vår spårinstruktör var Harry som har kennel Swedbox. Vilken underbar människa! Hjälpsam, duktig och rolig. Det var riktigt roligt att träna med honom och jag hoppas jag får tillfället fler gånger!
När de gällde lydnadsdelen så hade Anna den delen. Också en riktigt härlig människa som gav oss massor att jobba med. Noggrann, ärlig och rak och jag tror det kan bli riktigt bra om vi fortsätter såhär.

Efter lägret bestämde jag, Emelie och Åsa att vi skulle fortsätta ses och spåra och hitta på saker. Så det har vi gjort! I slutet av juni var vi alla här i mina skogar och spårade. I början av juli träffades vi nere i Karlshamn hos Emelie och tog en eftermiddag i skogen med spår. Och helgen 18-20 juli  hade vi en helhelg med massor av roliga saker här i Kalmar.

På lördagen började vi med lydnad här hemma i trädgården. Då kom även Anna från lägret förbi och vi körde några pass på förmiddagen.. På eftermiddagen åkte vi till södra Öland och badade med hundarna och Douglas, som bor i Växjö, simmade för första gången i havet, dessutom med rejäla vågor.
Sedan fick han agera simlärare åt både Ture och Max. Ture har ju simmat mycket i pool men det är skillnad på att ge sig ut i havet tydligen. Max har varit lite som Ture, gillat att hålla sig i strandkanten.
Men med Douglas flytväst och hans flytande fyr så fick vi både Ture och Max att simma ordentligt, och dom gillade det! Jag var så himla glad över Ture, han både simmade och hämtade leksaker. Dubbelglädje!

På söndagen var det utställning på Ölands bk och Ture och Max skulle ställas. Med endast fem anmälda Boxrar så var vi båda ensamma i våra klasser. Max var först ut och skötte sig super och fick äntligen sitt välförtjänta Excellent! Stort grattis till er!

Sen var det Tures tur, som också skötte sig riktigt bra. Eftersom vi var själva i ringen hade jag 100 % fokus på oss, vilket jag har svårt för annars, och det märktes på både Ture och mig. Tandvisningen gick superbra, till skillnad från sist då Ture körde ner huvudet i marken för att jävlas. Domaren var supertrevlig och noggrann. Efter ett varv och ett triangelvarv, när vi skulle ställa upp, sa domaren att "han är i så bra kondition så ta ni ett varv till". Så det gjorde vi och jag höll på att dö av värmeslag men Ture travade på ganska obrydd av värmen.



Resultatet blev ett Excellent. Domaren kom fram och förklarade lite ursäktande att dom hade blivit så hårda med noslängden och han tyckte Ture hade lite kort nos, så han kunde inte ge oss mer. På ett sätt jag blev lite besviken då jag inte tycker Ture har så kort nos. Visst har han en kort nos, han är ju en Boxer, men den är långt ifrån kortast inom rasen. Och eftersom han själv tyckte Ture var i så bra kondition och inte speciellt påverkad av värmen så kändes det lite konstigt.
Samtidigt är jag jätteglad att domaren tar noslängden på allvar. Hälsan är viktigast och jag tar inte utställning på blodigt allvar. Jag hoppas verkligen fler domare vågar stå upp för att dom korta nosarna.
Vi tackade för oss och åkte och badade igen.


Douglas

Max

Ture


Efter det åkte jag hem och beställde en Hurtta flytväst. Den hann tyvärr inte komma innan husse och jag åkte en sväng till Norrland och när vi kom tillbaka, ja då hade algerna invaderat sundet och vi har ännu inte kunnat inviga flytvästen. Eftersom en hund redan dött av algerna så väntar vi tills kusten är klar, höhö. Och då jäklar ska de simmas!


tisdag 20 maj 2014

Låt mig presentera

KORAD Boxillas Beetle!
 
 
 
I söndags var det dags för det efterlängtade mentaltestet. I flera veckor har jag gått och varit supernervös över allt möjligt rörande testet och med facit i hand har jag inte haft något att oroa mig över.
 
Det började med att jag var orolig över att inte få någon plats, men det fick vi ju. Sen började mardrömmarna om att jag tog fel på datum, tid, att jag missade testet fast jag var där och till och med så har jag drömt att mina kompisar gick banan med Ture. Helt otroligt, för ett jäkla mentaltest, som egentligen inte spelar så stor roll eftersom han inte ska gå i avel.
 
I det stora hela gick det väldigt bra och jag tycker Ture blev rättvist bedömd, det stämmer överens med verkligheten väldigt väl.
Momentmässigt blev jag lite paff i ett moment där det inte riktigt blev som jag tänkt mig, men jag är inte missnöjd på något sätt för det. Överlag är det enda jag anmärkningsbara att han är dålig på att anpassa sig, då han är väldigt intensiv för det mesta, samt att han inte kommer tillbaka med leksaker samt att han inte griper bytet i jakten. Men återigen, det är rättvist och speglar Tures personlighet väl, och jag är nöjd!
 
Domarna gillade Ture och tyckte han var riktigt härlig, att han dessutom bjöd på lite show verkade uppskattas. Lite roligt var också att den ena domaren var också hon som dömde Tures MH. Jag nämnde det för henne och hon tyckte hon kände igen oss, så det var kul!
Den andra domaren tyckte Ture var så rolig att hon ville gärna döma oss om vi kom ut på tävlingsbanorna, det kändes också kul!
 
Dagen slutade på hela 514 poäng och massa skratt. Jag är supernöjd och Ture kan nu titulera sig som KORAD Boxillas Beetle
 
Samarbete förare - 3 - Leker själv, kommer efter upprepade uppmaningar från föraren
Samarbete TL - 2 - leker själv, kommer inte tillbaka
Gripa tag 5m - 5 - Griper direkt med hela munnen
Gripa tag 40m - 5 - Griper direkt med hela munnen
Gripa hålla 5m - 5 - Fast bett, alt växlar till bättre bett 1 ggr som bibehålls
Gripa hålla 40m - 5 - Fast bett, alt växlar till bättre bett 1 ggr som bibehålls
Gripa slita dra 5m - 5 - Drar emot under hela momentet
Gripa slita dra 40m - 5 - Drar emot under hela momentet
Förföljande - 5 - Startar med hög fart - målinriktad
Förföljande gripande - 2 - Griper inte, nosar på föremålet
Uthållighet - 4 - jobbar i 60 sekunder
 
Social självsäkerhet - 5 - Är socialt säker i alla situationer
Social nyfikenhet - 5 - Normalt nyfiken när anledning finns
Socialt samspel - 5 - Inbjuder passiv figurant
Handlingsförmåga - 4 - Är aktiv för att lösa uppgifter i de flesta situationer
Anpassningsförmåga - 2 - Hög intensitet i de flesta situationer
Koncentration - 4 - Koncentrerad, men med något kort avbrott
Avreaktion - 5 - Avreagerar snabbt i alla situationer
Minnesbilder - 5 - Visar enstaka minnesbilder utan undvikande beteenden
Rädsla - 4 - I stort orädd. Enstaka avståndsreglering
Aggressivitet - 4 - Visar liten aggressivitet
Nyfiken - 4 - Går fram utan hjälp, någon tidsfördröjning
Skott - 5 - Ingen reaktion, kontroll första skottet
Imponer-/hotbeteenden - 5 - Inga impornerbeteenden
 
Del 1 - 149 p
Del 2 - 365 p
Totalt 514 p
 

fredag 25 april 2014

Då har vi debuterat!

Idag åkte jag och Carita med hundarna upp till Mönsterås för att träffa en jägare som vi skulle gå viltspår för. Eftersom jag aldrig varit med på tävling fick Carita gå sitt öppenspår först.
Jag gick med i spåret, efter jägaren och glad är jag för det. Snacka om nyttigt. Han berättade hela tiden var som var bra och mindre bra och hur man "ska" göra och vad han inte gillade att man gjorde.

Innan Caritas slut så frågade han om jag var rädd för vildsvin. JA LIVRÄDD svarade jag, och han skrattade åt mig och sa att dom hade varit i mitt spår i morse när han hade lagt det. Great tänkte jag..
Carita och Heia debuterade i öppenklass och fick ett fint 2:a pris! Grattis!

Dödsnervös blir jag visad till platsen där mitt spår börjar, jag selar på och klappar om Ture innan jag ger kommando att spåra. Fort men noggrant for vi iväg och jag hade en skön känsla i kroppen. Han låg på bra i linan, varken för fort eller sakta, med nosen i backen. Jag har inte en aning om hur långt vi hade gått när jag hör något i skogen och skriker: det är något djur här! (min rädsla för vildsvin är inte att leka med)
Domaren och Carita börjar skratta.. och domaren säger nejdå, det hade du märkt på hunden.

Slutade tänka på vildsvin, älgar och hjortar och följde med Ture. Vi har nu spårat ett tag och jag har inte en aning om ifall vi är rätt eller inte, det enda jag vet är att Carita och domaren är en bit bakom mig och jag tänker att vi måste vara rätt. Det var vi, för precis då hoppar Ture över en stock som det är blod på, det syns jättetydligt och jag känner mig så jäkla glad, för nu kan det inte vara långt kvar.

Vid det här laget har jag följt efter Ture precis överallt, genom buskage, under granar, över pinnhögar och stockar och jag håller på att dö av värmeslag. Skogen öppnar sig och vi kommer till en myr. Jag sjunker ner och blir dyngsur. Det kom som en chock och jag skriker rätt ut: det är vatten här!
Ture kommer av sig och börjar ringa.. ett bra tag och han börjar dessutom bli trött. Men jag vet att domaren tycker jag ska följa efter Ture så det gör jag, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Flera gånger tänker jag att jag bryter nu. Det var så jäkla varmt och Ture kämpade så han höll på att explodera. Han markerar på en grankvist som ligger på marken men släpper det efter ett tag. Jag börjar verkligen undra om vi är rätt... Han måste gått på färskt vilt för jag visste inte vad han sysslade med
Vi kommer ut på myren igen och jag sjunker ner så mina skor håller på att bli kvar, återigen blir jag dyngsur och börjar bli trött på att gå runt denna myren, vi måste ju vara fel tänker jag.
Domaren ber MIG att kämpa eftersom Ture gör det så jag säger åt Ture att spåra. Han kommer återigen till grankvisten och ger sig inte. Jag håller på att i galen för det är inget där men plötsligt tar han upp spåret igen och efter cirka 70 meter ligger slutet. Äntligen framme!

Tack gode gud att det är över är det första jag tänker. I närmare 15 minuter hade vi snurrat runt den där myren och det var ganska uppenbart att det var mitt fel att Ture kom av sig, om det inte var för färskt vilt.Ture blir glad när han hittat klöven. Jag klappar om honom ordentligt, kampar med klöven och talar om för honom hur duktig han är. Min lilla bruna kämpe!

Sen till domen. Jag visste att det skulle vara kört.. jag visste inte ens hur lång tid jag hade på mig men när han sa vid spårslutet att vi gått runt i 15 minuter tänkte jag bara att det är kört.
Se så fel jag hade, klart vi skulle bli godkända!! Ture hade ju inte gett upp, han visste vad han skulle leta efter och letade de gjorde han. 28 minuter slutade spårtiden på. Det är inte en bra tid men det är godkänt och utan allt snurrande vid myren hade vi kommit i mål mycket tidigare.


Detta var utan tvekan det svåraste spåret jag har gått. Jag tror vi har gjort det lite för lätt för oss när vi lagt spår så nu är det dags att utmana ordentligt.
Domaren tyckte de gick något fort vissa sträckor och att vi behöver få ner tempot, annars är risken stor att han tappar bort spåret i onödan. Han rekommenderade svåra spår som kräver att Ture måste vara noggrann och spåra saktare, även att jag skulle kommendera sakta, vilket jag faktiskt gör på träning.

Jag har aldrig gått ett spår på detta sättet innan. Jag följde med Ture överallt, jag var noga med att hålla reda på linan och jag lät Ture själv lista ut vart vi skulle. Jag hade ju faktiskt inte en aning.. Till och med Carita sa att det var väldigt annorlunda att se oss spåra idag. Och fram tills allt snurr så kändes det annorlunda. Jag var tvungen att lita på Ture och vi kom ju faktiskt till slutet, tillslut!

Jag är supernöjd med Ture idag och vi kirrade ett Godkänt i anlagsklass så nu siktar vi på championat! Min älskade lilla bruna!

Domarens omdöme: "En bra spårhund som klarade spåret med vissa spårproblem i slutet. Han löste det och klarade anlaget. Grattis!"

fredag 18 april 2014

Dags för tävling!

I höstas provade jag viltspår med Ture för skojs skull. Vi hade lite problem med personspåret och jag ville testat något nytt, lite för omväxlings skull.

Ture verkade gillade viltspår och det gick ganska bra faktiskt. Jag såg en ganska stor skillnad i hans sätt att spåra när det kom till vilt istället för personspår. Han gillar personspår men han är inte lika noggrann och det går lite saktare i viltspåret, vilket klumpen, alltså matten, i andra snöret uppskattar.

I alla fall så hade vi ett uppehåll på några månader under vintern och när vi nu satte igång igen bestämde jag mig för att vi skulle testa att gå ett anlagsspår för att se hur det går. Så nu är det dags.

På fredag har jag och Carita bokat en domare en bit utanför Kalmar, så nu har det varit hårdträning i några veckor. Det går bättre och bättre men vi får se hur det går. Jag hoppas givetvis att vi blir godkända, men om inte annat så får vi säkert tips på hur vi ska bli bättre och vad vi ska träna på, och det är ju alltid bra!

Hur som helst ska det bli väldigt kul och spännande, men också lite läskigt!

Min fina bruna <3

torsdag 3 april 2014

Inställt MT, besviken deluxe

Bara en dag efter att anmälningstiden gick ut på sbk-tävling fick jag ett mail från den arrangerande klubben att de tyvärr valt att ställa in mentaltestet på grund av för få anmälningar. 
Jag blev skitbesviken och frågade om de inte kunde förlänga anmälningstiden, men nej det gick inte. 

Jag misstänkte redan från början att detta kanske skulle kunna ske, då endast två av fyra anmälda hundar var av bruksras. Mentaltestet är först och främst till för bruksraserna men i mån av plats får andra raser också göra det. 
Just det gjorde mig så besviken. Varför kunde inte de två andra hundarna få göra det? Eftersom det inte fanns intresse från bruksarna tycker jag att de två andra hundarna, staffar i detta fallet, kunde få platserna. 

Det finns säkert flera ekipage där hunden inte är av bruksras som skulle vilja genomföra ett mentaltest men som inte får chansen, för att dom blir bortplockade på grund av platsbrist. Och ja, jag tycker bruksraserna ska ha företräde, absolut, men här fanns plats! Och klubben hade ändå tjänat pengar på det.. Men nej, eftersom de inte var bruksras så gick det inte. Då var det inte värt det.

Den ena staffen känner jag till sedan innan. Det är en tik som bland annat är godkänd i elit-spår. Den tiken var att dömma från sbk-tävling den hund som var mest aktiv inom brukset av de anmälda och jag kan inte hjälpa att tycka att det är otroligt jäkla bajstråkigt att när det fanns plats för dom, så blir dom inte accepterade och istället ställs kalaset in. 

Nu tycker ni säkert att jag överreagerar, och det kanske jag gör. Men att just vårt MT hängde på att hälften av de anmälda inte var av rätt ras, gör mig lite sur.
Vi har i alla fall anmält oss till ett annat MT ganska många mil härifrån. Nu kan jag bara hoppas att det inte är vi som blir bortplockade på grund av platsbrist, trots att jag har en bruksras, för att intresset istället är för stort. Det hade känns så förjävligt.


onsdag 12 mars 2014

MT

Jag har många planer för oss i år men vågar inte riktigt kalla dom mål. Det är läskigt med mål och när jag senast gjort upp mål har det istället gått käpprätt åt helvete, typ.

Men en sak vi har velat göra länge är mentaltest, MT. Jag tyckte mentalbeskrivningen, MH't, var otroligt roligt och bestämde mig där och då att mentaltest är något vi också ska göra. 

Men det är lite läskigt. Detta är ett test. Du blir godkänd eller icke godkänd. Just det känns superläskigt. Jag tycker jag känner Ture väl men har samtidigt aldrig sett ett MT, hur det går till, hur dom dömer osv..
Det är inte hela världen om Ture inte skulle bli godkänd, jag älskar honom lika mycket ändå, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte skulle bli lite besviken. Klart man vill att ens hund ska bli godkänd!

Om cirka tre veckor smäller det. Har anmält mig hos "grannklubben" några mil härifrån och denna gången ska kameran laddas fullt och minneskortet tömmas innan! Håll tummarna :)

söndag 23 februari 2014

Vi är snart tillbaka

Efter ett längre uppehåll i bloggen är vi snart tillbaka.




fredag 27 december 2013

Ätstörningar?

Ture har, som jag nämnt så många gånger tidigare, länge varit knepig med maten. Det började när han var liten, säkert i samband med hans magproblem. Men jag trodde det skulle reda ut sig med tiden..

Sedan han var ungefär 6 månader gammal har han haft en väldig respekt för mig i samband med mat, hans mat. Jag har fått höra att det är bra att han respekterar mig med maten. Ja visst, men inte när det blir till överdrift. Ibland vill Ture knappt äta om jag ens tittar åt hans håll eller befinner mig väldigt nära. Och jag i min tur blir nervös när han inte äter eftersom han blir så dålig då, vilket gör att jag inte riktigt kan släppa att han går ifrån matskålen utan att äta.

Jag kan inte komma på något som skapat detta beteende. Jag har aldrig någonsin varit elak mot Ture i samband med mat, i alla fall inte medvetet, men jag tvekar på att jag skulle gjort något omedvetet heller för den delen.

Ture har alltid fått äta ifred och jag låter skålen stå kvar en bra stund om han inte äter upp. Jag tar inte heller skålen så fort han är klar, den brukar faktiskt få stå kvar tills nästa gång det är dax för food.
Jag har bytt plats för mat och vattenskål, men det gör ingen skillnad. Inte heller skål gör skillnad, ibland äter han till och med ur en vanlig djup bred tallrik och det går lika bra. När han väl äter.
Han får näst intill alltid mat på samma tider; frulle 8-9, lunch 16-17, middag 21-22 och han är väldigt noggrann med sina mattider och talar om ifall man "glömt bort" honom ;)

Men man kan inte stå kvar när man satt ner skålen, man måste gå därifrån direkt. Och man måste säga varsågod typ tre gånger och nicka med huvudet samtidigt innan han ens nosar på maten och man kan inte titta på honom när han äter. Glömmer man säga varsågod skulle han aldrig i hela sitt liv äta, det har till och med hänt några gånger..

Häromdagen gick det upp för mig. Ture kanske har någon slags ätstörning. På allvar.

Vi har jobbat med detta lite grann, men utan någon direkt framgång. Många tycker jag ska sätta ner skålen, säga varsågod och gå därifrån. Inte göra någon större deal av det. Och ja, det har vi gjort men det gör ingen skillnad. Jag vill inte att han ska känna sig undergiven när han ska få mat. Man jag vill inte heller göra det till något det inte är. Vilket jag är noga med!

Ikväll visade han stort intresse för fodertunnan när jag hällde upp en ny säck. Då såg jag chansen.
Jag tog några kulor och började leka med dom med honom. Ture är smart. Han vet att det inte är godis men bangar inte på lek med matte, så jag improviserade. Det slutade med att Ture åt ur min hand, vilket han bara gör när det är godis annars. Sen letade vi godis tillsammans och det slutade med att han ville äta direkt ur fodertunnan. Så de gjorde vi!


Det är inget jätteproblem egentligen. Vardagen funkar och jag tror inte Ture går runt och är rädd. Ingen utomstående skulle märka något, det är mest jag som inte vill att det ska vara något hemskt med att få mat. Jag tror det är något han fått för sig. Min mat kan han nämligen nästan slicka på, där är han inte riktigt lika respektfull ;)

tisdag 24 december 2013

God Jul

Önskar Ture och jag! 





lördag 21 december 2013

Året som gått

Jag tänkte att jag skulle, precis som alla andra, gå igenom 2013 lite kort. Det här skulle bli vårt år men blev nästan tvärtom. Här kommer en snabblista över de mest händelserika.
Det är långt ifrån någon lista med fina meriter och titlar, men det är såhär vårt liv ser ut. 

Janurai
- 5 januari, årets första spår

Februari
- 26:e februari gör vi allergistestet

Mars
- Vi får provsvaren från allergitestet och beställer vaccin
- Blodprov visar att Ture har bukspottskörtelinflammation
- Vi börjar med Rallylydnad
- Ture stukar tån och blir "sjukskriven" i två månader

April
- Vi börjar med hyposensbilliseringen
- Vi spenderar mycket tid och pengar hos veterinären
- Ture får tån i en skena, som håller på att knäcka oss


Maj
- Äntligen lite tur, vinner ett presenkort på Djurkompainet
- Vi träffar Freddy Wegelius, Ture diagnostiseras med Patella Luxation


Juni
- Ture börjar simma och vi gör en 4-leg-check!
- Vi spårar och cyklar en del, även om inte allt hamnar i bloggen
- Matte har semester och det blir mycket kvalitetstid av alla dess slag


Juli
- Årets första utställning som resulterar i Tures första ck och bhkl-placering
- Godkänd exteriörbeskrivning
- Vi börjar med drag

Augusti
- Vi börjar kontakten med Lena på Standardt och Ture börjar äta Emmzo lamm
- Ture blir BIR på Saxnäs bk, Öland
- Simningen går bättre och bättre!


September
- Ture får vattensvans efter simingen
-  Boxerspecialen i Alvesta, Ture får Good

Oktober
- Vi spårar, simmar och drar kedjor
- Matte jobbar mycket och Ture är hos Heia

November
- Vi viltspårar så mycket vi hinner
- Boxersträff i Växjö
- Bloggen uppdateras dåligt

December
- Ture fyller 3 år!
- Åker till Stockholms hundmässa med Emelie
- Kör på med viltspåren


Som ni ser är det lite upp och ner. Det som skulle bli vårt år, blev inte riktigt som jag tänkt mig. Nu ser vi fram emot nästa år och hoppas att det blir lite bättre! Trots alla motgångar har vi klarat av allt tillsammans och vi haft faktiskt haft väldigt kul mellan turerna till veterinären. Det ska ingen få ta ifrån oss! Min prins och jag genom allt <3


torsdag 19 december 2013

Boxerträff, ny vän och Stockholms hundmässa!

Ja det blir en salig blandning idag eftersom jag är så kass på att uppdatera bloggen.. Dessutom blir det ett tråkigt inlägg med bara massa text!

Sist jag skrev vänta jag på att få åka till Växjö på boxerträff med vårt lokalomårde, ÖGLO. Jag har aldrig vågat mig på att åka på något sådant eftersom jag inte känner någon. Jag har verkligen inte svårt att ta kontakt med folk eller så, men just i hundsammanhang så kan jag bli en riktig fegis.

I alla fall. Det började med en Turebild på instagram där jag taggade #Boxer. Efter det pluppade det upp lite nya följare, som jag senare tittade in hos. En av dom som gillat bilden var en tjej med en Boxer som hade problem med bukspottskörteln, precis som Ture hade tidigare i år. Eftersom jag själv tyckte det var en otroligt jobbig tid så lämnade jag en liten kommentar i stil med att "Å nej så tråkigt! Ture och jag gick igenom samma sak i början av året. Vi håller tummarna!" Lite för att visa att vi är fler som drabbats och att jag gärna svarar på några frågor om det fanns.
Vi började prata lite och jämförde våra hundar, och insåg att både hundarna och vi var väldigt lika. Samma tankar om hund och hälsa.
Vi pratade mer och mer, och mer och mer, och tillslut pratade vi varje dag, via facebook. Och nu vet jag vad ni tänker; jäkla fb, hela livet kretsar runt fejjan! Men gud vilken nytta jag har haft av facebook, ska jag tala om. Allt från att ha sparat pengar när bilen krånglade till nyfunna vänner! Löv it!

I alla fall pratade vi lite smått om att faktisk åka på boxerträffen och då faktiskt träffas på riktigt. Det kändes skitkul och vi båda tog ledigt från jobbet för att kunna åka!
När vi väl anlände till Växjö körde jag givetvis fel när jag letade efter brukshundklubben, där vi skulle mötas. Vi hade bytt telefonnummer så jag fick snällt slå en pling till Emelie, som hon heter, och fråga vart fasen jag skulle. Tror jag lämnade ett lite smått förvirrat förstaintryck!

Dagen rullade på och vi skiljdes åt för att göra våra aktiviteter. Lite kort så fick Ture ett personspår, det första på länge, och det var längesen det gick så bra. Lite nya tankar och tips för att komma vidare fick jag också av boxermänniskorna jag fick äran att hänga med i skogen. Bland annat var det någon som sa att spåret var det intressanta för Ture, inte apporterna och belöningen. Det var kul att höra då vi kämpat så med motiveringen och uthålligheten i just spåret.

När vi sedan träffades igen så var det som om vi känt varandra hela livet. I alla fall jag kände så. Vi grillade korv och skrattade åt alla galna boxertokar och jag följde med och kollade på lite sökträning. När det sedan var dags att åka hem, helt sönderfrusen efter 5 timmar ute i 1 plusgrad, så sa vi det att vi hörs, typ varje dag och skrattade. Och efter det har vi nog pratat varje dag!

Så en dag skojade vi om att vi skulle åka upp till Stockholms hundmässa eftersom det var 63 Boxrar anmälda. En kul, sjuk grej liksom, åka mitt i natten och åka hem samma dag.
Jag trodde aldrig det skulle bli av men det blev det! Emelie som är mest galen i detta fallet slutade klockan 22 och bestämde sig för att inte sova utan åka till  mig vid 01 från Karlshamn där hon bor. Galet tänkte jag och funderade på om jag skulle sova eller inte.. vid 00.30 kom jag i säng, sådär lagom med tanke på att jag skulle gå upp vid 02 igen. Jag skulle aldrig ha lagt mig kan jag bara säga.

I alla fall så kom Emelie och hämtade upp mig nästan pick 02.00 på lördagnatten och vår resa började. I närmare tre timmar satt vi och pratade om allt mellan himmel och jord innan Emelie bestämde sig för att sova i 20 minuter. Återigen kändes det som att vi hade känt varandra hela livet och vi hade hur mycket som helst att prata om. Vi har samma tankar om saker och ting och är lika på många plan. Det är bara så skönt när man träffar någon som det verkligen "klickar" med!

Väl framme på hundmässan klockan 08 var vi nog redan där övertrötta. Vi såg varenda Boxer och diskuterade vad vi gillade och vad vi tyckte mindre bra om. Jag hade superkul och bara njöt av att sitta där.
När vi dessutom träffade Helen från min grannstad och hennes hane blev Svensk Juniorvinnare '13 blev det ännu roligare. Dom är så grymma, riktigt sammansvetsade, och att hennes hane faller mig i smaken gör det inte sämre.

Vid klockan 18 var det dags för hemfärd. Nästan åtta timmar tog det hem till Kalmar med snöstorm och allt vi mötte på vägen, och stackars Emelie hade ytterligare 2 timmar hem. Jag slocknade innan huvudet landade på kudden. Nöjd och trött.

Tyvärr har jag bara några kassa mobilbilder från mässan så jag lägger inte ens upp dom!
Tusen Tack till Emelie, min nya vän, för den otroligt roliga resan! Jag hoppas det blir fler ;)

fredag 22 november 2013

Svampen is gone!

Efter fem dagars tvättande med avslaget kolsyrat vatten och smörjande med barnängens zinksalva så var svampen, tro det eller ej, borta! Känns helt otroligt, att något så enkelt kunde hjälpa, och att det gick så fort!
Vi tvättar fortfarande, dels för att vi verkligen ska få bort allt och lite i förebyggande syfte nu när det är så blött, geggigt och fuktigt ute. Ibland önskade jag nästan att vi bodde mitt i betongen eftersom gårdsplanen är så fruktansvärd såhär års, och värre kommer det bli när snön ska bort.
Men jag är bara så glad att det funkade, då jag faktiskt var lite tveksam i början. 

På matfronten har vi tagit bort viltköttet helt då det var för mycket för magen att jobba med och Ture ofta var dålig i magen. Jag har aldrig sett så konstigt bajs som han hade då, det var nästan lite läskigt.
Vi har också dragit ner på köttet och ökat torrfodret. Detta eftersom magen, trots att vi tog bort viltet, inte var riktigt bra. Vi började med 100g/dag, vilket är pyttelite, och efter det har jag ökat upp till ca 300g/dag eftersom jag ville ha upp honom i vikt. Men det funkade inte, bajset blev ännu konstigare och nu när vi är nere på 100g/dag igen så funkar magen toppen! 
Nu är alltså svampen och magen under kontroll.. även öronen är ganska bra med regelbunden tvättning med clorexyderm och betnovat. Det känns så skönt och det går äntligen åt rätt håll!

Idag var vi även hos Ankie och gjorde en mindre slutbesiktning. Vi gjorde en 4-leg-check och jämförde den mot den vi gjorde när vi började. Ture låg bra till redan när vi började men hade blivit lite bättre ändå. Han hade däremot fruktansvärt svårt att vara still och varva ner på vågen så vi fick inte riktigt rättvisa siffror när vi lyckades göra en mätning, men Ankie var inte ett dugg orolig. Han är i toppenskick och hade hon inte vetat om patellan hade hon inte brytt sig om de lilla hon kände idag. Herregud så skönt! Nu är det bara upp till mig att underhålla de muskler han fått så därför ska jag köpa ett tiokort så vi kan köra själva i vinter. 

Vi avslutade med ett simpass där vi körde 3 pass á 12 minuter. Det gick superbra och Ture simmar numera utan linor och med en mindre flytväst för att han ska använda bakbenen så mycket som möjligt. 
Jag hade aldrig trott att vi skulle komma hit där vi är idag när vi började. Då kämpade han med att ta sig ur bassängen konstant. Idag hoppade han i helt själv från avsatsen och simmade med leksaker i munnen. Det är helt otroligt, jag är så nöjd med min lilla grabb!

Imorgon blir det vilodag och på söndag åker vi till Växjö på medlemsmöte för Boxerklubben och vårt lokalområde ÖLGO. Det kommer bli en dag i skogen med allt från spår till rallylydnad. Jag ser verkligen fram emot det!

                                    

                                    

                    

tisdag 12 november 2013

Svampen is back

Tyvärr.

Den kom tillbaka för drygt två månader sen, ungefär i slutet av sommaren, och sen dess har vi inte blivit av med den.
Jag trodde det berodde på att Ture var nära nästa dos av vaccinet och att efter sprutan, då lägger det dig nog. Det har gått upp och ner, blivit bättre för att bli sämre men jag har inte kunnat hitta någon "utlösande faktor". Under tiden har jag tvättat tassarna med både Malaseb och klorhexidinschampoo, smörjt in dom, tagit dialon-pulver och torkat tassarna efter promenaderna. Men nu blir det inte bättre, och en stor del har nog med det icke så trevliga vädret som härjat den senaste månaden(?) att göra.

När jag pratade med Lena på standardt förra veckan om maten tog jag upp det och hon frågade om han fällde då svampen kom tillbaka, ja de gjorde han ju då. Har jag för mig.
Hon förklarade något som jag inte kommer ihåg.. Men det var i alla fall logiskt så jag köpte förklaringen. Behandlingen då? Jo... Tvätta tassarna i avslaget kolsyrat vatten och smörj in med barnängens zinksalva. Jag vet flera som gjort det tidigare i allergigruppen på Facebook och för dom har det fungerat, så det är ju absolut värt att testa. 

Så förra veckan köpte jag bubbelvatten. Skakade om dom, ställde dom på diskbänken och väntade.. Igår kunde jag använda första flaskan men givetvis har jag inte fått tag på zinksalvan så tills vidare kör vi med inotyol. Nu hoppas vi att detta hjälper så han slipper den där förbaskade svampen och allt tuggande och naggande, det måste vara otroligt stressande. Min lilla plutt.

                    
                       

torsdag 31 oktober 2013

Sneaky

Idag ringde jag till veterinären för att påminna dom om att inte glömma beställa nytt vaccin eftersom det stod på mitt lilla schema att det var dags nu.

När jag var där för drygt två veckor sedan sa jag till dom att säg till Julia (min veterinär) att det är dags för nytt vaccin och att jag gärna vill ha större sprutor denna gången. Dom små är så svajjiga. Ja visst sa dom och skrev upp allt på en lapp som jag antar Julia skulle få sen. Så för säkerhets skull ringde jag idag för att dubbelkolla så det verkligen blir beställt för att stå utan i cirka fyra veckor är verkligen något jag inte vill.

Jag börjar samtalet med att presentera mig själv och säger att jag ville bara dubbelkolla så att Julia glömmer att beställa vårt vaccin. Egentligen vet jag ju att hon har superkoll på det men bara för att vara på den säkra sidan. TUR var väl det! För receptionisten svarar; Men Julia jobbar inte här längre, hon är inte kvar här hos oss. Öh, va? avbryter jag henne med och frågade sen när. Hon slutade i september säger hon och jag svarar okeej med en viss irritation, samtidigt som jag är lite chockad.

Jag förklarade att jag var inne för två veckor sedan och sa till dom att påminna Julia och att ingen hade sagt något om att min veterinär inte jobbade kvar, lite märkligt ju.
Lite blygsamt hör jag henne svara att det var ju väldigt konstigt, och lite dumt av dom. Jag ville så gärna fråga vart hon tagit vägen men det kändes inte som en bra idé, då jag misstänkte att hon gått till en annan klinik eller startat eget, med tanke på att dom inte sagt något om att hon slutat. Jag bad i alla fall receptionisten att säga till den andra veterinären att beställa och sen la vi på.

Efter tio minuter ringer det från ett för mig okänt mobiltelefonnummer. Jag svarar och hör i andra luren ganska snabbt att det är Julia. Hon säger att hon hörde att jag hört av mig till kliniken och var lika förvånad som jag över att ingen sagt att hon hade slutat. Receptionisten hade nämligen skickat ett sms till henne om att jag hade ringt, det var ju faktiskt väldigt snällt.

Julia säger att hon hade tänkt ringa mig angående vaccinet, kanske inte just idag men vilken dag som helst, då hon visste att vi var på slutet av flaskan. Vilken koll hon har, det uppskattar jag verkligen! Jag frågade vart hon hade tagit vägen och sa att jag var lite chockad över att ingen hade sagt något. Hon svarade att hon håller på att starta eget och då förstod jag varför lilla veterinärkliniken inte sagt något, dom kan mycket väl förlora en av sina största inkomstkällor nu ;) How sneaky of them..

J förklarade att hon kunde beställa vaccinet om jag ville, om dom andra redan inte gjort det. Jag ringde till kliniken och sa att jag pratat med Julia och jag undrar om dom hunnit beställa vaccinet. Jag hör en viss, vad jag tror var irritation och receptionisten, som inte var samma som innan, gick direkt och skulle kolla.. nu var de snabba ryck vetni.. Veterinären var tyvärr upptagen men en timme senare fick jag ett sms där de stod; Jag har beställt nytt Artuvetrin. Superbra tänkte jag, men nu börjar jag istället nojja över att det inte kommer bli rätt, Julia hade som sagt stenkoll på allt det där. Men vi får väl se.

Lite tråkigt känns det ju att min allergi-veterinär har flyttat från en väldigt bra klinik där jag och Ture trivs. Tidigare har vi gått till våra två stora djursjukhus men det har aldrig varit samma sak. På lilla veterinärkliniken känner man sig så trygg, dom vet vem man är och känner till en väl. Och de är alltid så glada(tro fan de, här kommer ju dollars gående) och tillmötesgående. Jag tror jag kommer gå till Julia med Tures allergi när hon kommit igång och till lilla veterinärkliniken i andra ärenden då jag vet att veterinären som är kvar där är mycket duktig. Nu hoppas vi bara på att vaccinet dyker upp snart, och att det är rätt.


Givetvis är allt skrivet med glimten i ögat, no hard feelings här, men däremot blev jag rejält chockad!


måndag 28 oktober 2013

Jaktidiot!

Varning för fruktansvärt gnälligt inlägg!

Jag har flera gånger skrivit att Ture har så mycket jakt i sig, och även viltintresse. Det är något som jag verkligen tycker är jobbigt och jag vet inte hur jag ska jobba med det. Vart börjar man?

Ture var inte gammal när han jagade sin första kanin. Vi var hemma bland åkrarna och gick och plötsligt springer en kanin, bokstavligt talat, förbi precis framför nosen på honom när han står och kissar, och Ture springer efter. Jag börjar med att ropa NEJ, men det hjälper inte. Jag ropar STANNA, det hjälper inte heller. Nu börjar jag bli nervös över hur långt han ska följa efter och sätter fart efter honom, i husses förstora skor och i en svart/vit prickig morgonrock och morronrufs. I efterhand skrattar jag åt det för det måste sätt så sjukt ut, men usch vad ledsen och rädd jag var.



Jag får springa nästan ända fram till honom innan han kommer ur sin bubbla och märker att matte är bakom. Då vänder han mot mig och börjar gå hemåt som om inget har hänt. På vägen hem, som inte är lång, så går jag bakom och tillåter inte minsta fundering över att vända för att kolla efter kaninen. Det gick bra och jag trodde kanske det var en engångsförtelse. Efter det har det hänt tre gånger till, varav en gång sprang han ut på vägen efter kaninen. Jag har aldrig varit så rädd och jag vågar numera inte ha honom lös varken i skogen, appellplanen eller ens på trädgården.

Jag känner mig så fruktansvärt begränsad i mitt hundägande. Jag vet att det inte är någon självklarhet att kunna ha sin hund lös och det kommer inte gratis, men fram tills i sommar har det ju gått så bra. Jag känner att jag har en bra inkallning, men den är absolut inte 100 %-ig eftersom den inte funkar när ex kaniner susar förbi. Kanske inte bland andra hundar heller, för där den risken finns släpper jag honom inte längre.

Men för inte så länge sen gick jag kurs och hade honom lös hela tiden, körde agillity med andra hundar och det gick alltid superbra. I dagsläget skulle jag inte våga släppa honom på appellplanen om någon kör exempelvis inkallning, för jag är nästan säker på att han skulle vara där på två röda i så fall. Nu har det aldrig hänt men jag vågar inte chansa heller. Men som tur är vill han inget ont och har aldrig gjort något elakt, det är rena jaktlekar för honom och det är ju i alla fall positivt.

Just nu känns det bara så jobbigt. Och jag vet så väl att det inte är en självklarhet att kunna ha sin hund lös, men när jag ser bilder på hundar som rusar runt i skogen blir jag så ledsen. Ture och jag har varit där men är inte det längre och jag vet inte vad som hände. Dessutom behöver Ture få röra sig fritt för sina musklers och motions skull. Sen är jag inte säker att han skulle sticka efter något i skogen när det inte är "hemmaplan" men jag vågar inte chansa.




Jag känner att detta håller tillbaka oss i vår vardag och träning. Jag åker aldrig till skogen själv längre, inte till klubben heller, för jag ser ingen glädje i att träna när jag har den där rädslan för att han ska sticka i bakhuvudet hela tiden. Ture känner det så väl och det blir bara pannkaka av allt.

 Till råga på allt så känner jag mig urusel när man överallt ser man alla "perfekta" hundägare i bloggar, på facebook, i tv, som är ute i skogen varje dag och stolt skriver och publicerar bilder om det. För dom är det så enkelt och en självklarhet att hunden ska få springa i skogen varje dag. Jag vill också ha det så. Men vart börjar man?

söndag 27 oktober 2013

Hard work work!

Den senaste perioden har jag jobbat väldigt mycket. Förra veckan jobbade jag 62 timmar vilket är ungefär 40 timmar mer än jag brukar snitta på en vecka. Det var inget jag tyckte var superkul men eftersom chefen gick och sa upp sig lite hastigt, för att gå över till en av våra konkurrenter, så fick vi pussla ihop ett nytt schema. Dessutom är det inte gratis att simma, gå på utställningar och tävlingar och detta innebär att Ture och jag kan göra fler roliga saker tillsammans.

Ture har inte fått speciellt mycket aktivering under denna tiden, tyvärr. Jag har varit helt slut och Ture har fått nöja sig med promenader och mys. Det har funkar bra, men jag är övertygad om att Ture tyckt det varit lika tråkigt som jag. Dessutom har han fått vara väldigt mycket själv vilket har visat sig i lite dålig mage.
Jag har försökt pussla ihop det med hundvakt så gott som det går och en dag fick han vara hos Carita och Heia och bättre än så kan han nog inte ha det utan mig ;)

Ture är så väldigt energisk och "på" hela tiden så jag bad Carita att ha hundarna särade så T inte skulle gå Heia på nerverna. Det hade slutat med att dom gått en promenad ihop för att sedan vara i samma rum, lugna! Jag är så jäkla glad att Ture kan bete sig! Det känns så skönt för det hade mycket väl kunnat vara så att han varit en pain-in-the-ass och varit på Heia i tid och otid, gnällt, härjat runt och ja.. ni vet, varit väldigt energisk!
På promenaden hade dessutom Heia hittat en död rutten kanin som Ture tyckte var äcklig. Det känns också bra med tanke på hans jakt och viltintresse. Så klart dom är roligare när dom springer men han verkar inte ha så stort intresse av dom när dom är stilla haha.

Se så söta dom är tillsammans!


Precis innan jag gick på denna jobbperiod så introducerade Carita viltspår för mig och Ture. Jag nämnde för vår jägare, när han sköt ett vildsvin på åkern här utanför, att jag skulle gärna vilja ha klövar och hemskt gärna blod för vi skulle vilja viltspåra. Två dagar tog det innan jag fick en petflaska med blod och en rådjursklöv och dagen efter åkte vi ut i skogen för att lägga ett kortare spår. Vildsvinsklövar vill jag inte, ha då jag inte vill uppmuntra att spåra vildsvin när dom bara finns några 100 meter från huset.

Eftersom jag många gånger fått bekräftat att Ture gärna spårar vilt, ex av förbispringade kaniner, så hade jag en bra känsla innan påsläppet. Carita hade lagt ett spår till oss några timmar tidigare och det gick superbra! Beginners luck tänkte jag så två dagar senare la vi igen. Det gick ännu bättre och ungefär då bestämde jag att vi lägger personspåret på hyllan och satsar på viltspår. 
Redan nu har jag bestämt att vi faktiskt ska försöka starta i anlagsklass innan året är slut, om vi får tag på en domare och snön inte kommer tidigt det vill säga. Annars får det bli till våren.

När vi var ute för att lägga tredje viltspåret någonsin hade jag inget blod kvar men bestämde mig för att lägga med bara klöven. Det kan vara nyttigt det också och jag ville veta vad han främst spårade. Bekräftat ännu en gång att han mer än gärna spårar vilt eftersom det gick precis lika bra som en klöv + blod. Det känns bra inför kommande tävlingar då det förekommer bloduppehåll, vinklar och återgångar. Däremot tycker han klöven är lite äcklig, men det gör mig inte så mycket eftersom han uppenbarligen tycker om att spåra upp den!

Och eftersom han har ett viltintresse så ger jag viltspåret en chans för att eventuellt dämpa det. Det råder väldigt delade meningar om ifall viltspår ökar eller minskar intresset men de flesta jag pratat med verkar övertygade om att det dämpar. Det skadar inte att testa tänker jag!

I veckan jobbar jag inte alls lika mycket och fokus kommer ligga på att spendera så mycket tid som möjligt med Ture.Viltspår, långa promenader, lydnadsträning och mys. Tyvärr åker jag väl på lite städning och jag lär väl få ta tag i den där tvättkorgen som snart är full, men det överlever jag nog!

fredag 11 oktober 2013

Veckan som gått

                          

torsdag 26 september 2013

Inlägget som försvann

Det har inte funnits tid till att blogga den senaste perioden och det är också då det hänt som mest. Jag skrev ett inlägg för några veckor sen men det försvann så här kommer lite av vad som hänt.

Ture och jag har simmat några gånger till och "plötsligt händer det!" Han panikar inte längre i poolen utan simmar ordentligt och har till och med fått frisimma små sträckor. Eftersom han fortfarande flyger över kanten om han får chansen så använder vi linor, Ankie har en och jag har en och så är vi på varsin sida av poolen, så man kan hålla emot om han försöker ta sig ur. Nu har han till och med kommit så långt att han inte stressar utan simmar och har till och med simmat med en leksak i munnen! Det känns sååå bra! Jag visste verkligen inte om han skulle komma över detta men det har han gjort! Visst.. han är inte superglad i det och han är lite töntig innan vi fått på honom flytvästen men sen vet han att han faktiskt inte har något alternativ, och då gör han det han måste. Låter hårt men lite så funkar Ture.
Han har också fått ligga på vibben efter varje simpass och den älskar han. Han hoppar upp självmant och lägger sig nästan med en gång. Tror han tycker det är lite mysigt!

Nu får vi se om det blir fler simpass eller om vi väntar tills i vår och simmar ute. Simkortet jag fick på rehabförsäkringen är slut, kanske köper jag några enstaka gånger och simmar någon gång i veckan i höst och vinter, jag vill ju trots allt underhålla dom muskler han lyckats bygga upp!

Angående Boxerspecialen som var helgen efter vi var på Saxnäs Brukshundklubb, så åkte jag faktiskt dit. Vilket jag ångrar lite.
När jag kommer in i ringen i öppenklass så börjar det med att både den bakom och den framför bara skriker på mig att flytta mig, backa, håll avstånd, backa, flytta.. det ska in en till, backaa! Ture hade uppträtt perfekt tills dess, då jag blev skitnervös och stressad och undrade vafan folk skrek så på mig för! Sen kom hunden som skulle vara bakom mig in och jag bara hörde ett bröl. Okej, då fattade jag, och Ture också, som började med att stirra på hundarna runtomkring, var det någon som muckade?
Han betedde sig inte illa, men inte heller bra, men han var å andra sidan inte den enda som inte kunde bete sig som man önskar. Det gick ändå ganska bra, trots att jag skakade som ett asplöv och fick bekräftat att detta är inte Tures grej. Jag kan inte stötta honom tillräckligt mycket. Kanske med lite träning, men tills dess håller vi oss till mindre utställningar som är lite lugnare och inte lika kaotiska.

Till bedömningen då.. Det var en engelsk domare som var riktigt stel och tråkig.
Tandvisningen gick superbra och han rörde sig jättefint. Han skötte sig bra under bedömningen förutom att han gick och la sig i skuggan av ett av tälten. Det hade nämligen blivit riktigt stekhett och utställningen höll till i en liten glänta mellan stora träd, så det var riktigt varmt där inne. Jag hörde inte alls när hon pratade med skrivaren och när resultatet kom dog jag lite; Good. VA?! var min första reaktion. Menar dom allvar? Jag vet ju att han inte är det bästa utställningsexemplaret men Good, nae, ett Very Good hade jag kunnat ta. Efter det åkte fyra hanar till ut på Good och jag förstod ganska snabbt att engelsmännen inte alls gillar samma typ av hundar som vi.

Nu tar ju inte jag utställning på blodigt allvar eftersom inte Ture ska gå i avel, men det är ju som sagt kul när det går bra! Flera av hundarna som fick Good hade tidigare bara Excellent med Ck och en tjej jag pratade med var lika chockad som jag. Men det är ju trots allt en bedömning, och av en domare från ett annat land. Det är inget jag hänger läpp för!

Här följer några usla mobilbilder!

torsdag 5 september 2013

Saxnäs Bk utställning

I lördags åkte jag över till Saxnäs brukshundklubb för deras officiella utställning.
Saxnäs är verkligen en mysig ställe med trevliga medlemmar och en jättefin träningsplan. Vi gjorde ju vårt MH där och jag har varit där och tränat och kollat tävlingar i sommar, jag gillar den mer och mer.

När jag kom dit träffade jag Carita och Heia som jag inte träffat på hela sommaren, verkligen kul att ses! Vi slog upp vårt lilla läger med burar och hundar och så började den där väntan.
Carita och Heia var tredje ekipage ut och Heia visade upp sig lika fint som vanligt, Carita är så himla duktig med henne och det syns att det är dom två! 

Efter ett tag var det vår tur och jag var så nervös, igen. Så fort vi närmade oss ringen så blev Ture sådär stissig som han kan bli ibland. Jag försökte lugna ner honom men min nervositet måste smittat honom. Så fort han fick syns på domaren blev han överlycklig och bara studsade fram.. 

Vid tandvisningen så vet jag inte vad han sysslade med för han bara vispade runt huvudet och tyckte ner det i marken. Hade han kunnat prata hade han säkert sagt: "Naae, jag vill inte, försök om ni kan, nananananana!" Ännu mer pinsamt. Både domaren och jag fick dra upp hans huvud och han fick en snabbtitt på bettet med kommentaren "det är tur han är snäll". Jag svarade  " ja till hans försvar är det väl det" lite skämtsamt. Jag vill förtydliga att Ture inte på något sätt var arg eller otrevlig, han bara jävlades lite med oss, på sitt eget sätt.



Sen frågade han om jag skulle kunna hålla i honom så han kunde känna igenom honom och jag svarade javisst. Då var det inga problem för då hade Ture bestämt sig för att vara still och samarbetsvillig helt plötsligt. När det sedan var dags att ta ett varv blev han lika galen igen och jag kan ärligt säga att jag tänkte gå ur ringen, när han tillslut började trava sådär fint som han faktiskt kan. När jag sedan ställde upp honom framför de lilla tältet där domarn placerat sig så gjorde han sitt absolut bästa och vi fick ett Excellent, Ck och BIR!!



Helt otroligt att vi fick ett Ck efter denna katastrof handlingen, men han måste gillat Ture på något sätt! Att han blev BIR är inte så konstigt eftersom han tyvärr var den enda deltagande Boxern, men det behöver vi ju inte säga högt ;) Ett BIR är ju ändå ett BIR, eller hur?!

Sen var det dags för mer väntan innan vi för första gången skulle in i BIS-finalen. Jag har nog aldrig varit så nervös som då och med hjälp av lite krångel när vi ska gå in i ringen igen slog det över för mig. Jag drarrade och mådde illa och detta smittade av sig på Ture. 

Vi fick trycka oss in mellan två hundar och Ture kände sig så pressad att han satte sig ner och började smacka med munnen. Jag har aldrig sett honom sån och tänkte att gå jag ur nu så kommer han tro att det var världens hemskaste grej så jag försökte få honom att tro lite på sig själv. Jag ska vara ärlig och säga att när jag blir nervös blir jag irriterad och jag känner mig i efterhand jätteelak mot Ture och hu vad dåligt jag mår över det. Det blev ett himla slitande i kopplet.


Dessutom gick en hund förbi bakom mig och Ture blev störd och skällde till och stirrade på den. Men efter det gick det ganska bra. Han tyckte hunden bakom, en hårig Briard var lite läskig men det gick ändå ganska bra och vi klarade av det tillsammans. Jag mår fortfarande väldigt dåligt över att jag utsatte honom för detta och det bevisar lite hur signalkänslig han är. Jag vill inte heller att någon ska tro att Ture är en aggressiv hund för så är det inte.
Jag vet inte heller om någon reagerade över detta då var endast varade några sekunder och flera av hundarna hade betett sig fruktansvärt utanför ringen men JAG känner att det där var inte okej.
Vi har en till utställning bokad nu på lördag, en Boxerspecial, men jag vet inte ännu om vi kommer att delta för jag vill inte utsätta honom för något liknande på grund av att jag inte har nerver till det.

tisdag 3 september 2013

Veckan som gått

I måndags åkte jag och Ture till Ankie för att simma igen. Ture tyckte väl egentligen att det var lika läskigt som förra gången då han till och med flydde ur poolen och landade på Ankie som stukade tån. Galet pinsamt, men så kan det gå och Ankie blev inte det minsta arg. Första gången vi var där sa hon att han är lite dåligt musklad i bakstället för sin ålder, HA! det fick hon äta upp efter detta simpasset kan jag säga, hon fick jobba minst lika mycket som Ture ;)

Ture lugnade ner sig och vi fick till några riktigt fina omgångar där han simmade himla bra och inte stressade järnet. Jag frågade ifall vi verkligen skulle utsätta honom för mer simmande eftersom han inte tycker det är speciellt kul och han blir så pass stressad, men Ankie sa det att vi ger det några gånger till så får vi ser hur det utvecklas. Det kan ju faktiskt vara så att han drar på sig en skada i framtiden som kräver sim, eller han kanske ramlar i vattnet och då skulle han ju aldrig klara sig om han stressade så. Sen kan jag tycka att det är viktigt att T får känna att han faktiskt klarar detta, antigen själv eller med min hjälp, det måste ju vara världens ego-boost och det kan ju knappast vara dåligt för vår relation om vi kommer över det här. Det kan vi båda behöva!

Efter simmandet bad jag att få en genomgång i stretching. Det var mycket att ta in och jag kommer väl ihåg ungefär hälften men Ankie tyckte han kändes bra i muskler och leder, det enda var väl bakstället i så fall och det kunde ju bero på lite allt möjligt. Inget att oroa sig över, det var ju godkänt, men kunde vara lite bättre.
Hon kände även igenom knäna och det ena är lite bättre än det andra tydligen. Han växer ju fortfarande så det kan bli ännu bättre med hjälp av lite muskler och rätt träning.



Jag nämnde mina problem med att han inte ville dra och hade även med mig selen och visade hur den satt. Precis som jag trott satt den för tight i halsen så nu jag har sprättat upp selen och nästa gång vi ses ska hon hjälpa mig mäta ut halsen så den sitter bättre. Hon tyckte också att jag skulle börja dra kedjor och se om han gillade det bättre. Sen rekommenderade hon viktmanschetter till bakbenen så ett par sådana knallrosa fick följa med hem. Dom svarta var slut och dom lime-gröna påminner alldeles för mycket om varselkläder och jag lite smått avskyr. Vi invigde dom dagen efter och Ture tyckte dom var lite äckliga men vande sig snabbt!

Innan vi skulle åka hem fick Ture ligga 15 minuter på vibratorplattan, vibben. Det har vi aldrig gjort innan och Ture tyckte det var lite konstigt och hade lite svårt för att sitta still så upp med en filt och fram med kompostgaller, sen kunde han slappna av lite. I cirka 13 minuter satt han innan han kände sig så avslappnad så han kunde lägga sig och då var det knappt två minuter kvar. Det kändes jättebra att han i alla fall la sig tillslut och jag tror det går fortare nästa gång!


Dagen efter vaknade Ture med vattensvans. Jag trodde vi hade graderat oss mot det då vi torkade noga och körde med Back on Track-täcke på vägen hem. Vår vanliga otur antar jag, men Ture verkade inte ha ont då man fick både ta och klämma på svansen. Med lite vila och täcke på så gick det snabbt över och vi hoppas vi slipper det fler gånger!